Bli inte lurad

Om ni som jag hade bespetsat er på att lägga vantarna på en magnum favorit-Saint-Emilion på Systembolaget denna måndag, tänk om.

Efter lite köande blev jag hänvisad till 2005 Destieux av en expedit på Regeringsgatan i Stockholm, ett av Sveriges mest kvalificerade systembolag.

Men se, det var ju inte Destieux utan Grand Destieu, ett helt annat vin, dock från samma distrikt.

När jag påpekade detta fick jag svaret, att jo, det hade jag ju rätt i, det måste ha blivit fel någonstans.

Hade jag inte vetat skillnaden så hade jag förmodligen köpt fel vin, till ett överpris, eftersom expediten uppenbarligen inte tänkt varna för misstaget.

Rödtjut som rödtjut i monopolets flaggskeppsbutik...

2005 Chateau Reysson

Medan de finare vinerna från Bordeaux just nu försöker sälja sig som 2006-or på systembolaget (svårt eftersom de kostar nästan lika mycket som 05-orna och inte riktigt spelar i samma division) så dyker det fortfarande upp enklare slott från just 2005 - och det är i vissa fall riktiga klipp.

Som 2005 Chateau Reysson, Haut-Medoc.

Stor fatig doft med cabernet-stuk och bra struktur i smaken. 169 kr och riktigt bra för pengarna. Stark fyra i betyg.

Finns i ett 70-tal butiker, åtminstone innan jag lagt beslag på fler flaskor för att dricka nu och över de närmaste fem, tio åren.

Även ett monopol kan ibland få in guldkorn i sortimentet.

2006 Chateau Dauzac

2006 är den årgång av Bordeaux som jag förmodligen provat mest och åtminstone längst, relativt sett, eftersom jag tuggade mig igenom de flesta av primörprovningarna på plats, i april 2007.

Efter att ha råkat ut för 2006 Dauzac (Margaux) i en blindprovning häromdagen (tack Anders B) blev jag fundersam hur det står till med 2006-orna egentligen - inte minst som de börjar rasa in på monopolet.

2006 Dauzac var nu extremt rostad och fatig i både doft och smak, men färgen visade en oroväckande ljus och genomskinlig kant - och det återspeglades i smaken. Efter den första fatchocken försvann frukten snabbt och jag undrade om det möjligen var en Bordeauxblandning från nåt kallt ställe, typ Tyskland. Visade sig alltså vara Bordeaux original. Inte så trevligt vin tyvärr, idag, och jag tror inte det blir så mycket bättre heller. Betyg svag trea.

Men innan vi provat mer av 2006-orna tror jag inte man ska döma ut dem. Så här löd nämligen mina noteringar av Dauzacen just från vårkanten 2007:

Mycket toastad med mörka fat, fin men grymma tanniner och tufft slut, betyg 3,5.

Det var alltså inget av toppvinerna då heller.

Återkommer i ämnet 2006 Bordeaux vid senare tillfälle, när lite fler provats.

2000 La Gaffeliere

Chateau La Gaffeliere är premier grand cru classé i Saint Emilion (Bordeaux) men inte direkt ett av de mest kända slotten, trots ett extremt bra läge på sluttningen ner från byn. Okändheten är bra för oss som gillar att köpa världsklassviner till relativt överkomliga priser. År 2000 köpte jag på plats, hmm, tror det var år 2005 för typ 35 euro och nu fyra år senare är det redan en av årets höjdpunkter. Parfym av fat, ceder, skogsbär och kryddor. Intensiv, balanserad smak med kraft och längd. Under kvällen och dagen efter ökade vinet hela tiden i komplexitet - stort vin. Betyg 5.

Air France regerar

När till och med Ryanair-biljetter kostar 2000 spänn enkel resa och man ändå måste betala för mackorna är det underbart att flyga med Air France. En normal måltid, om än kall, ingår i ekonomiklass. Och dessutom: riktigt vin!

Nyligen har man växlat över från årgång 2006 till 2007 av Graves (Bordeaux)-vinet Chateau Le Bonnat. 07-an är väl fortfarande lite väl ung men har alla saker på rätt ställe, kaffetoner och cabernetstruktur. Och det är ett riktigt vin. På ett flygplan!

2005 Chateau d'Aiguilhe

Inte det roligaste slottsnamnet att uttala på fyllan eller med bara skolfranska i bagaget. D'Aiguilhe är en fanbärare i Côtes de Castillon, en av de mindre berömda appellationerna i Bordeaux, öster om Saint-Emilion. Hertig von Neipperg, tysk adel av börd, men Bordeaux-aktör av eget val, har satsat ordentligt på D'Aiguilhe och resultatet är ett riktigt bra, modernt, fruktigt, powervin. Och med ett pris som ligger i nivå med halvkända Saint-Emilions, dvs ca 200-400 kronor, beroende på årgång.

2005-an är just idag inte på sitt bästa humör. Till och med doften är en aning astringent, följt av en fyllig, supersträv, mintig, korintig, fatig smak med lite lakrits. Hyfsad längd. Sa jag att den var sträv? Den är sträv, till och med över gränsen till odrickbar. Ovanligt för en 05-a. Betyg 3. Men det finns hopp.

Vinnyheter på engelska från Sudouest, Bordeaux

Dagens tips för er som är intresserade av initierade vinnyheter från Bordeaux men tycker att franska är lite jobbigt:

http://bordeauxwinenews.blogsudouest.com/

Sudouest är sydvästra Frankrikes största dagstidning. Riktigt bra lokaltidning överhuvudtaget men också bra på vin, fattas bara annat. Bloggen publicerar vinartiklarna på engelska.

2006 Chateau Pont Saint-Martin

Distriktet Pessac-Léognan som startar inne i staden Bordeaux (Pessac) och sträcker sig en bit söderut (till Léognan) innehåller nästan uteslutande bra slott - trots att bara ett fåtal är kända. Både på vita och röda sidan är vinerna toppen och inte alltid galet dyra. (Överkursfråga: vilket slott i Pessac-L gör bara rött vin? Och för dig som tyckte det var lätt: Vilket vinslott i Pessac-L försvann nyligen? Och vilket återuppstod?)

Chateau Pont Saint-Martin känner jag ärligt talat inte igen trots att jag irrat runt en hel del i appellationen. Men röda 2006 Pont Saint-Martin är hur bra som helst.

Stor doft med mörka bär och viss jordighet. Stor fyllig smak med strävhet, nyanser av mörka bär och längd. Finns tillfälligt på bolaget för det facila priset av 195 spänn. Som sagt - hur bra som helst. Betyg 4+

1970 Chateau Haut-Brion

En av de tråkiga sakerna med att bo i Sverige är att det är mycket svårt att komma över äldre viner. Systembolagets symboliska auktioner pytsar ut dyra samlarviner för att kunna motivera ytterligare några års monopol. Men något Danmark eller Frankrike blir det inte. Vi får trösta oss med de flaskor vi kan komma över.

Haut-Brion. (Sök i bloggen för att se en hel del om detta slott, det äldsta kända i Bordeaux.)

1970 - bra år överlag - och Haut-Brion gör som vanligt ingen supporter besviken.

Stor doft med rökig kaffe-ceder. Lätt till medelfyllig smak med nyanser av torkad frukt, kaffe, fat. Enorm längd. Utvecklas hela tiden i glaset = skulle kunna lagras flera decennier till. Enastående. Betyg 5.

En 1970 Chambertin (Trapet) vid samma middag var tyvärr lite funky. Smakade som en halvgammal Hermitage. Inget betyg.

I helgen blir det ett gäng mycket gamla Bordeauxer med goda vinvänner, ser fram emot det!

2002 Chateau Margaux etc

I en provning med så många fantastiska viner borde det vara svårt att sticka ut. Men det gjorde 2002 Chateau Margaux förra onsdagen, på Hjo Grosshandels grymma Bordeauxprovning.

Doften ville aldrig sluta skifta mellan olika nyanser av kaffe, ceder och andra klassiska Bordeaux-toner. Och smaken tog inte slut heller.

Att Chateau Margaux gör väldigt bra viner, det står klart för alla som provat dom (vita Pavillon 2006 är t ex extremt bra). Men det är nästan knäppt att prova en 2002 (ingen berömd årgång direkt) som är så fruktansvärt komplex, balanserad, lång, stark.

Dagens andra Premier-2002, Mouton, gjorde ett liknande intryck, fast på steroider och utan samma nyansrikedom. Nästan kaliforniskt uppbyggd fyllighet och brådmognad. Toppbetyget fem går till båda, men Margaux kräver nästan ytterligare ett steg i betygsskalan, ungefär som när Krug Rosé fick sex poäng av fem möjliga i RVF häromåret.

Hur som helst - imponerande att få så mycket ur årgången. Hjo Grosshandels vd Helen Rydén konstaterade att 2002-orna var mogna att dricka nu. Jag kan bara hålla med.

Hur klarade sig dom övriga värstingvinerna då?

Jo, Pétrus 99, Haut-Brion 01 får toppbetyg av mig, liksom Pichon-Lalande 04, Beauséjour 89 (!) och Belair 05. Däremot var Cheval-Blanc 03 inte i samma liga.

Här är den kondenserade betygslistan i provningsordning, per distrikt:

LÄGRE APPELLATIONER

2000 Bel-Air, Lalande de Pomerol, Rustik, höstlövig, stallig, klassisk, mkt bra, betyg 4

2005 Coufran, bra, tät frukt, 4

POMEROL
2000 Chateau Ferrand, Mogen, svamp, torr, torra höstlöv. 4
1998 Plince, Bra, lätt, mkt mogen, 3,5
2001 Plince, Torr skogston, frukt, lättdrucken, god, höstlöv. 4
2003 L'Hospitalet de Gazin, plommonkompott, intensiv fin, 4,5
2004 La Grave a Pomerol, lite körsbärssträvhet, stram. 3,5
2002 L'Eglise Clinet, Mkt fin, ljusfruktig doft, bra lätt, balanserad, 4,5
2005 Moulinet-Lasserre Magnum, Diskret doft, lite saftig rödbärig, 3,5
2003 La Conseillante, Fin doft smak av cassis, varm mjuk frukt, 4,5
2000 Certan de May, Mkt kaffe, finstämd smak, lätt i stilen, 4
2004 Trotanoy, Kryddig, lite torkad svamp i doften, 4+
1999 Hosanna, Lätt, fat, elegant, 4
1999 Petrus, torkade blommor, rosor, plommon, korint, enorm smak, 5

SAINT EMILION
2004 Corbin, Riktigt fin, mörka bär, stram, fat, bra struktur, generös frukt, 4,5
2004 La Serre, klassisk röd frukt, stram, helt ok, 3,5
2000 Fonplégade. Farligt mogen doft, lite skitigt jordig, 3
1989 Beauséjour, Fantastisk doft, mkt fin ton, mkt bra, årgångens klass. 5
1998 Belair, Lätt doft. Fin, kola, kaffe i smaken, 4+
1999 Pavie Decesse, Fin mogen fruktkompott, röda bär, 4+
2000 Pavie Macquin, Extremt toastade fat, lakrits, 4-
2003 Troplong-Mondot, lite kärnig frukt, lite torr frukt, 4
2005 Belair, Kaffedoftande, toast, fruktkompott, bra mineralig, 5
1999 La Mondotte, Intensiv doft, fruktkakemerlot-smak, fina fat, bra längd, bra balans, förvånansvärt starkt och balanserat och bra. De här klarar sig bättre än man kan tro, 4,5
2000 Le Petit Cheval, Samma fina ras som storebror. Lätt, elegant, perfekt balans, 4,5
2003 Cheval Blanc, Ljusfruktig, lätt, lite björnbär, lång lätt smak. Inte så imponerande som man kunde trott, 4+

PESSAC LÉOGNAN
1998 Dom de Chevalier, Mkt balanserad, fikon, toast, bra längd. 4,5
2005 Bahans, Magnum, Toppenfin, kryddig, bra längd, 4,5
2001 Haut-Brion, Lätt i stilen, kaffe, mocka, fat, blommor, balans, mkt mkt lång smak. 5

SAINT JULIEN
2003 Talbot, Intensiv, fruktig doft, mjuka taniner, 4,5+
2001 Léoville-Poyferré, Fin, mkt grafitig, mkt bra ton, mörka bär, 4
2000 Branaire, Mkt bra balans, elegant, kaffe, fat, 4+
2002 Leoville-Barton, Röd frukt, tuffa syror, saftig, 4
1998 Ducru-Beaucaillou, kaffedoft, intensivt röd frukt, balans, mjuka syror, 4,5+

MARGAUX
2003 de Tertre, intensiva sv-vinbärsfat, för fruktjuicig, 3
2001 Giscours, Grafitig, blyerts, fat, lite saknar stilen, 4-
2005 Kirwan, Intensiv, mörka söta körsbär, tuffa syror men mycket bra potential, 4,5+
1999 Pavillon Rouge, Kaffedoft, mkt mjuk, fin balans, 4,5+
2003 Giscours, mkt saftig, lite kärva syror, 3,5+
2002 Margaux, Mkt fin kaffedoftande, komplex, mkt fina långa smaker. 5

SAINT ESTEPHE
2003 Marbuzet, Varm frukt, mörka bär, 4
2003 Phelan Segur, Fint inlindade tanniner, mkt bra, 4,5
2000 Les Pagodes de Cos, Mkt korrekt, fat, ceder, ok. 4
1996 Cos d'Estournel, Mkt tuffa syror, typisk, 4+

PAUILLAC
2004 Pontet-Canet, Mkt lakrits, fat, mkt stram, mkt fin potential, 4,5+
2004 Pichon Lalande, Mkt intensiv, kaffe, ton av fat, tät, komplex, 5
2001 Les Forts de Latour, Extremt grafitig kaffe cab, 4
2002 Mouton, Mkt tät toast, mörkröda bär, mocka, extremt varm och intensiv för årgången. Mycket bra, nästan övermäktig, 5.

Reflektioner:

Det är lite lurigt att prova så blandade årgångar sida vid sida - två 2005-or från olika appellationer har mer gemensamt än två Saint-Emilion från vitt skilda årgångar.

Årgångarna var överlag hyfsat konsistenta mellan appellationerna:

2005 är onekligen en enastående årgång, och det är en tät fruktig smekning att dricka den redan.

2004 har en kärv stramhet som jag tror den kommer ur så småningom, frukten är stark.

2003 koktes i värmeböljorna, vissa viner lyser, andra inte, och frågan är vart de tar vägen.

2002 svår, toppvinerna visar klass

2001 brådmogen, överlag bra bordsvin men inte långlivade

2000 mycket mogen för enklare viner, långt liv för de högre klasserna

1999 bra liv, bra frukt.

och 1989 Beauséjour visade att lagring bara gör bra viner bättre och bättre och bättre

Provningen var en stationsprovning, öppen.

Och bäst av dem alla var 2002 Margaux. Smaken är längre än tiden det tog dig att läsa ända hit, rullande mellan olika kryddor och inlindade syror. Prislappen på 2300 kr ex moms framstår nästan som rimlig.

Om Parker och Lafite

Jag har tidigare skrivit om att kineserna verkar ha tagit Lafite till sitt hjärta, oavsett Robert Parkers betyg, och kanske att Parkers grepp börjar släppa.

Jag ber att få ta tillbaka det.

När Parkers definitiva betyg på 2006 nyligen kom hade Lafite åkt upp från preliminära 91-94 till 97 poäng, en pinne mer än för 2005-an.

Resultatet? Priset för en låda 2006 Lafite på Liv-ex wine exchange steg över natten från 2950 pund, till 3650 pund, eller med 24 procent.

2005 Chateau Taillefer, Pomerol

Det är fredag och jag vet att jag borde göra den här bloggen lite mer publik och bedöma något gott prisvärt helgvin för er som trillar in här av misstag. Men idag är det fredag och det har varit en jädra späckad vecka och när jag såg en ny årgång av en gammal bekant på monopolet så kunde jag inte motstå frestelsen. Och nu är den precis karafferad. Och den är alldeles, alldeles underbar.

Chateau Taillefer är det första slottet du ser om du lyckas hitta till Pomerol utan att åka vilse i Libourne, och att åka vilse är normen när man är i Pomerol, även när man är nykter. Det är en jädra labyrint av vingårdar och byar. Taillefer har i alla fall ett respektabelt hus, vilket inte är det vanligaste i Pomerol. Men vingården och dess viner tillhör inte de mest ryktbara i Pomerol. Robert Parker har straffat den sträva klassiska stilen med låga poäng och priserna har varit förhållandevis låga. Jag har provat ett gäng årgångar och tycker de är trevliga, rustika. Men aldrig stora. Tills nu.

För nu är årgång 2005 i karaffen. Och doften slår upp som en sky av parfym ur både karaff och glas. Jordig, mustig, klassisk mörkabärs-pomerol-merlot-bordeaux med höstlöv, stall. Men ren, utan den där lite smutsiga jordiga stilen som är vanlig i "rustika" och italienska viner. Och smaken är ren och klar och fyllig och packad med inlindade tanniner och plommon och smaken klingar ut i en tinglande eftersmak. Alldeles lysande. Redan nu. Betyg 4,5. Kostar 357 spänn på monopolet, billigt för en 2005-a och billigt för den här kvaliteten av Pomerol.

1995 Domaine de Chevalier

Idoga bloggläsare börjar känna igen ett tema från det senaste året - Bordeaux 1995 på magnum (och emellanåt på halv-magnum, sök på 1995 uppe till vänster om du vill läsa mer).

Domaine de Chevalier är ett av de pampiga slotten i Pessac-Léognan och Graves som sträcker sig från staden Bordeaux sydliga delar och söderut, uppströms längs floden La Garonnes vänstra sida. (Ta med en bra karta, det är luriga krokar det där. Faktum är att slotten närmast stan lämpar sig bra för en cykeltur från själva Bordeaux. Men använd cykelhjälm. Trafiken är livsfarlig.)

Vinerna från domänen tillhör inte de mest berömda och därmed inte de mest dyra. Jag tycker de senaste årgångarna har visat på rejäl uppryckning både på vita och röda sidan (Pessac och Graves-slott gör normalt både rött och torrt vitt). Och med relativt lindriga priser blir det automatiskt intressant. 

1995 då. Färg och doft visar på lagom mognad och fin frukt men i glaset slår vinet till med full kraft: Rejält ungdomlig kraft, balanserade syror, fina graves-iga mineraler och lång nyanserad eftersmak. Ingen ålderdom överhuvudtaget. Sommelieren som kan domänen mycket väl var minst lika överraskad som jag - och glada var vi båda två. Toppenvin, betyg 4,5. Årgången går förstås inte att köpa i Sverige. Men i kungadömet Danmark kan du nog leta upp det.

2005 Cantemerle, Bahans Haut-Brion

Årgången 2005 i Bordeaux börjar anta mytiska proportioner och betraktas av en del ungefär som kristna betraktar år noll.

Återstår att se om Bordeaux 2005 har lika mycket staying power som Jesus.

I helgen: middag med stickprov av ett par enklare 2005-or som finns kvar på Systembolaget, dock i minimalt antal.

- Chateau Cantemerle, en habil Haut-Médoc belägen längs vägen från stan Bordeaux upp mot Margaux, på vänster sida, med en av de vackrare entréparkerna på halvön.

- Bahans Haut-Brion, en Pessac Léognan, tillika Chateau Haut-Brions andravin (Haut-Brion har jag skrivit åtskilligt om, använd sökfältet om intresset svämmar över). Andravin innebär att man använder druvor som man inte tyckte passade in i förstavinet, vilket är standard procedure i Bordeaux, särskilt på senare i år i takt med att kraven har skärpts på hur bra förstavinerna måste vara. Eftersom ribban läggs högre och högre har även andravinerna blivit allt bättre, och med tanke på de förhållandevis lägre priserna så kan de vara väl så bra köp som något enklare förstavin. En del slott har till och med skapat tredjeviner.

Bahans Haut-Brion har en udda sammansättning just år 2005. En hel tank av Cabernet Franc som normalt är ämnat för förstavinet blandades i andravinet. Vinmakarna tyckte vid assemblaget inte att det integrerades på rätt sätt i förstavinet. I Bahans däremot, blev det enastående. När jag 2006 provade hela domänens viner (inklusive La Mission etc) var kvaliteten självklart skyhög överlag. Men Bahans var verkligen mycket bra. 

Så hur är det nu, knappt tre år senare?

Bahans 2005:

Mörk djup röd färg. Doft av mintrostade fat, torkade frukter och en hint av husets mockakaffe. Ganska fyllig smak med hög garvsyra och en graves-mineralig frukt. I takt med kvällen och nivån i karaffen öppnade sig fler och fler register och längden blev påtagligt längre. Vinet är på tok för ungt idag, såklart, men vilket vin... Vänta fem år. Betyg 4,5+

Cantemerle 2005, öppnad en dag tidigare:

Öppnare doft och mer given cabernet-doft med grafit och viss jordighet. Fyllig, ung, sträv men också rakare cabernet-smak med grafit och frukt åt svart vinbärshållet. Betyg 4,5.

Bra köp båda två - lägg dom till handlingarna några år.

Lafite äger

Om man, som jag, är överdrivet intresserad av vin och vinmarknader kan man inte låta bli att fascineras över hur bra det går för Lafite Rotschild. Av någon anledning - Jancis Robinson försöker här reda ut varför - så köper kineserna Lafite som om det inte finns någon morgondag. Robert Parkers inflytade räcker uppenbarligen inte hela vägen till Kina, för då vore det nog Latour som skulle serveras till nudlarna.

Det mest barocka av allt är att andravinet Carruades de Lafite håller på att dra iväg i pris, då varumärket Lafite uppenbarligen slår det mesta från andra slott i Bordeaux. Statistik från Liv-ex visar till exempel att klena 2002 Carruades de Lafite går som en raket mitt i krisen - en låda har ökat från 400 euro (ex moms och andra skatter) i januari 2007 till över 1600 euro idag. Kurvan har inte ens hackat under hösten, priset är upp ungefär 100 procent bara under 2008. En avkastning som till och med Bernard Madoff skulle varit stolt över.

Konkurrenterna på Haut-Brion har sett vart det barkar hän - från och med årgång 2007 heter andravinet inte längre Bahans Haut-Brion utan Le Clarence de Haut-Brion och flaskorna kommer att byta form till att bli identiska med förstavinet. Till och med etiketterna blir väldigt lika, se bilden.

Bra och dåliga årgångar

Gårdagens utläggning om bra och dåliga årgångar, forts:

Allt snack om årgångar beror i grunden på att vädret skiftar från år till år i flera klassiska vinregioner. Övrigt är i stort sett lika. 

En vinodlare i spanska Jumilla konstaterade glatt: "I Bordeaux är det bra väder en gång på tio år. Här är det bra väder nio år av tio."

Det är därför få vinälskare bryr sig lika mycket om att komma ihåg årgångar när det gäller spanska viner som när det gäller franska, även om det naturligtvis finns bottennapp även där. I Australien, Kalifornien, Sydafrika och andra ställen med bättre väder finns det visserligen årgångar men det är överkurs att känna till dem.

En enkel tumregel som jag brukar använda när det gäller årgångar i Bordeaux: Köp de bästa slotten från sämre årgångar och enklare slott från de bästa årgångarna. De bästa slotten tenderar att ha resurser att göra bra vin även när vädret är emot dem och när året är mindre känt är de mycket billigare. Och när vädret är bra kan vem som helst göra bra vin.

Det finns naturligtvis undantag. En Mouton-Rotschild från 1997 och en La Tâche (Bourgogne) från 1994 tillhör de senaste årens största besvikelser, de borde ha gjort bättre ifrån sig även i de svåra årgångarna.

Men, vad är egentligen en bra årgång och en dålig, i flaskan? Normalt brukar bra årgångar betyda att vinet både är ovanligt bra det året PLUS att det är byggt för att lagra en längre tid. Sämre årgångar betyder antingen att vinerna generellt inte är bra från starten och/eller att de inte klarar att lagras. Ungefär.

2002 Chateau Fonroque

Ni vet allt det där snacket om bra och dåliga årgångar. Det stämmer. Om man vill köpa viner för att investera och lagra länge. Men om man vill dricka sina viner i stället för att titta på dom behöver man inte bry sig lika mycket.

2001-orna från Bordeaux till exempel är hur bra som helst och redan mogna. 2002-orna från samma region är en blandning där man inte riktigt vet vad man får förrän man korkat upp.

2002 Fonroque, en enkel Saint-Emilion Grand Cru Classé (och det är en vetenskap att reda ut beteckningarna just i St Emilion, särskilt efter senatens senaste klåfingrighet). Köpt på plats 2005. För något år sen gick förra flaskan, ingen höjdare. Nu flaska nummer 2, middagsvin 2009, en riktig höjdare:

Stor fin doft med ceder, fat, torkade frukter, sylt och vanilj. Ja jag vet, hur sjutton hamnade allt det i en 2002 från en enkel St Emilion? Medelfyllig smak med mycket bra balans men något stramt slut - frukten tar slut och avslöjar att både år och vingård inte tillhör eliten.

Men ändå - betyg 4. Skål.

Chateau Latour till salu

Åtminstone enligt Sunday Times, för i runda slängar 1,5-2 miljarder kronor. Länk.

Någon som vill vara med och skramla?

Bara utsikten från slottet är ju värt några hundra tusen, minst.

1995 Léoville-Barton, Lafite-Rotschild, Haut-Bailly

Under 2008 hade jag nöjet att dricka flera Bordeauxviner från 1995 - ett dubbelt nöje eftersom 1995 både är ett bra år och börjar bli färdiga att dricka nu. 

På Thörnströms kök i Göteborg delade vi en Léoville-Barton från Barton-familjen i St Julien. Léoville-Barton och Langoa-Barton är förmodligen några av Bordeauxvärldens mest prisvärda viner just nu eftersom de vägrat att följa med i de extrema prishöjningar som dragit fram som en farsot de senaste årgångarna med kulmen kring årgång 2005. Vinerna är dessutom riktigt bra dessa år (2004-2006) så om du vill dricka goda nya Bordeauxer - köp dem.

1995-an av Léoville-Barton är en elegant på gränsen till diskret St Julien. Frukten är ren och klar med en blandning av röda och mörka bär men den är inte riktigt på den nivån som man hade önskat. Saknar lite kött på benen. Betyg 4.

Tidigare under 2008: Ett av årets höjdpunkter på vinfronten när jag och några vänner delade en magnum Haut-Bailly 1995 på världens trevligaste restaurang: Malvasia i Palma de Mallorca. Vi blev fullkomligt förstummade över hur bra vinet var - våg efter våg av komplexitet och smaker, mineral, frukter drog förbi under kvällen och längden på smakerna tog aldrig slut. En stark femma. Vinet var så bra att jag inte kunde låta bli att mejla Haut-Baillys chef Véronique Sanders och gratulera henne (vi har träffats några gånger). Det visade sig att 95 var en av hennes favoriter också.

Om du inte har hört så mycket om Pessac Léognan-slottet Haut-Bailly är det inte så konstigt - det är inte så känt. De är en av Bordeaux mest konsekventa slott och gör alltid mycket klassiska viner - dvs mer fokus på struktur än fet frukt.

Ännu tidigare 2008: Samma ställe, nästan samma vänner, men en magnum Lafite-Rotschild 1995. Något av ett mellanting mellan Haut-Bailly och Léoville-Barton i intryck, om än inte i stil. Lafite ligger längst norrut i Pauillac och behöver ingen närmare presentation eftersom det är ett av världens mest berömda viner. 1995-an är typisk i grafit och blyerts-cabernet-stuket av nordlig Bordeaux. Väldigt bra men inte alls på samma världsklassnivå som Haut-Bailly från samma år. Svag femma.

1947 Chateau Haut-Brion

Flaskan är en Chateau Haut-Brion från 1947. Plopp. Korken ser fräsch ut. En snabb sniff mot flasköppningen för att kolla defekter - inga fel. Häller sakta upp ett första glas. Mörk, djup, röd färg. Och doften - herregud - doften är stor och bekant...

Chateau Haut-Brion är kanske det minst kända av Premier Grand Cru-slotten från 1855 års klassificering i Bordeaux. Latour, Margaux och Lafite har tagit mer plats i rampljuset, tillsammans med utmanare som Mouton, Petrus och Le Pin. Men för många av oss som en gång drabbats av en Haut-Brion finns det inget bättre i Bordeaux. För egen del var det vid en blindprovning av alla de stora 1985-orna för ett antal år sen. Jag dricker gärna Margaux 1985 varje vecka, tro mig, men Haut-Brion stod i en klass för sig och har fortsatt att göra det. Och jag är inte ensam - ta till exempel svenske mästaren i sommellerie, Sören Polonius som fick frågan av DN om sin bästa vinupplevelse:

"Det finns viner som liksom bara smyger sig på. De gånger jag har druckit Chateau Haut-Brion... har jag upplevt något stort. En liksom dimmig njutning, som inte handlar om berusning, nej."

Chateau Haut-Brion är inte precis något nykommet garagevin. Slottet är ca 500 år gammalt och har tillsammans med grannen La Mission Haut-Brion blivit helt omringat av den växande staden Bordeaux förorter. Haut-Brion är också det enskilt första Bordeauxvin som omnämns överhuvudtaget, i Samuel Pepys dagboksanteckning efter ett krogbesök i London 1663:

"...där drack jag ett sorts franskt vin som hetter Ho-Bryan som hade en god och mycket speciell smak som jag aldrig påträffat tidigare".

Bland mer sentida fans fanns bland annat Thomas Jefferson, ambassadör och sedermera president i USA, som köpte ett antal lådor efter ett besök i maj 1787, varpå han skrev till en konsul:

"Haut-Brion är ett första klassens vin och verkar passa den amerikanska smaken bättre än alla andra jag provat i Frankrike".

Och om du vill göra som Jefferson? På Systembolaget finns endast 1994 och 2002 av årgångarna att välja på, för 1900-2500 kr. Ingen av dem tillhör väl slottets höjdare genom tiderna. Internet eller utlandsresor är som vanligt räddningen för oss som vill köpa äldre årgångar av intressanta viner, där Systembolaget går bet. Leta till exempel efter 2001, 2000, 2004 och förstås den enorma 2005, men där drar priset iväg.

För den som inte vill lägga tusenlappar på förstavinet rekommenderar jag andravinet Bahans Haut-Brion som är mycket prisvärt för omkring 500 kronor flaskan. Systembolaget har 1999 och 2001 - båda bra årgångar om än inte fantastiska.

Åter till 1947-an, skördad två år efter andra världskriget. Nu 61 år senare, en marskväll över en middag - hur mycket liv finns det kvar? Färgen är förvånansvärt mörk röd, inte uttunnad. Doften är stor och husets speciella stil med en intensiv ton av mocka - mörkt kaffe - är rejält närvarande. Det är alltså inget nytt påfund. Smaken är fyllig med en intensiv ton av kaffe och en bakgrund av jordighet och mörka bär och med en förbluffande längd. Slottets egna noteringar berättar att 1947 var den varmaste sommaren på 50 år och att vattnet ransonerades i hela regionen. Slottet konstaterade också "vinet kräver lagring". De skojade inte. Flaskan hade kunnat lagras i många år till, helt galet. Men smakar det så kostar det - 1947 ligger kring 6000 kronor på auktion.

Vad är det som är så speciellt med smaken och Haut-Brion då? En skillnad mot de andra Premier Grand Cruerna är den höga andelen av druvan Merlot (omkring 45%) men det har ju andra viner med. Avgör själv - gå ihop några vänner och dela på en flaska och se om ni blir lika sålda som jag. Skål.

2006 Bordeaux - ömsom vin, ömsom vatten

Årgång 2006 är på väg ut på marknaden från världens viktigaste vinregion - Bordeaux. Under första veckan i april var branschfolk och media från hela världen i Bordeaux för att provsmaka den. Entreprenör var på plats.

Brödtext
Lika eniga som alla experter är om att 2005 är en stor årgång, lika eniga är alla experter om att 2006 inte är det. Men variationerna är stora - det finns riktigt bra viner.

Orsaken till att årgångarna spelar så stor roll i Bordeaux beror på en sak - vädret. Bordeaux ligger vid Atlantkusten och höstvädret är mycket mer nyckfullt än i exempelvis Rioja eller Kalifornien. 2005 var det till exempel varmt och torrt hela tiden, men inte för varmt som 2003. År 2006 var det extremt varmt i juli, följt av ett riktigt kylslaget augusti, vilket hämmade mognaden. I första veckan av september var värmen tillbaka men sedan följde rikliga regn - den stora skräcken inför skördandet. Många odlare tvingades välja mellan pest eller kolera - antingen skörda omogna druvor tidigt eller vänta, be om bättre väder och riskera att förlora en del av skörden till röta och att det som klarar sig blir utspätt.

Förr skulle många ha valt att skörda tidigt och ta det någorlunda säkra före det osäkra - men tiden då marknaden accepterade viner med bitter och omogen frukt är förbi. Idag väljer de flesta att vänta så länge som det bara går. Därför var det många av de bästa slotten som tvingades göra ett hårt urval. På legendariska Chateau Margaux användes till exempel bara 36 procent av skörden till förstavinet - nästan all Merlot lämpades över i andravinet.

Nog om jordbruket - hur verkar vinerna bli? Efter att ha provat närmare 200 slott vågar jag dra några slutsatser: Pomerol och Saint Emilion på "högra stranden" har lyckats mycket bra - liksom Saint-Julien i Médoc och de söta vita vinerna i Sauternes. Men undantagen är många. Det finns riktigt bra viner i de andra distrikten också - och dåliga viner i de ovanstående.

Här är Entreprenörs topplistor för årgång 2006 - den första efter kvalitet och den andra, fyndlistan, där mindre kända slott gjort mycket bra viner. Först framåt sommaren sätts priserna - efter att producenterna bedömt efterfrågan på världsmarknaden.

Topplistan - 2006
Röda viner:
Chateau Gruaud-Larose, Saint-Julien, varm frukt, påminner om 2003 - betyg 5
Chateau Lynch-Bages, Pauillac, komplex, fruktig, bra längg och balans - betyg 5
Chateau L'Evangile, Pomerol, en smakexplosion - betyg 5
Chateau Petit Village, Pomerol, stor smak med söt frukt och balans - betyg 5
Chateau Troplong-Mondot, St Emilion, fyllig enorm syltig smak, oändlig - betyg 5
Chateau Destieux, St Emilion, stort vin, syltig frukt - betyg 5
Vita torra:
Pavillon Blanc, Margaux, fett och enastående komplext, betyg 5
Vita söta:
Chateau Doisy-Daëne, Sauternes, tropisk frukt och mörk sirap - betyg 5
Chateau Rieussec, Sauternes, bäst av alla - knockout med botrytis - betyg 5
Chateau Coutet, Sauternes, oljar in gommen - betyg 5


Fyndlistan - 2006
Röda:
Chateau Clarke, Listrac, utvecklad stor doft, sträv men mycket bra - betyg 4
Chateau Citran, Haut-Médoc, mjuka tanniner, röd frukt, stramt slut - betyg 4
Vita torra:
Chateau Chantegrive, Graves, blommor och fläder, stor smak - betyg 4

av Krister Bengtsson

Fotnot: Lafite och Margaux 4,5 i betyg. Latour 4 i betyg. Av de mest berömda slotten har Entreprenör ännu ej provat: Cos, Mouton, Haut-Brion, La Mission, Pétrus, Leoville Las-Cases, Ducru-Beaucaillou, Ausone, Cheval Blanc, Pichon Comtesse och Yquem.

Bordeaux 2005 landade - och försvann

Jag hade tänkt att plocka upp rätt många flaskor Bordeaux 2005, efter att ha provat många av dem i Frankrike tidigare. 

Min beställning försvann dock i Systembolagets system - "sånt som händer", enligt personalen. Hoppas ni var mer lyckosamma.

Här är några av topparna från en provning i Bordeaux i maj. Årgång 2005 är allmänt betraktad som den bästa på många år. Och det är svårt att inte hålla med, även om priserna är ovanligt bisarra just på grund av hypen...

RÖTT,  betyg 5, pris på Systembolaget.
Domaine de Chevalier, Pessac-Léognan, 494 kr
Haut-Bailly, Pessac-Léognan, 738 kr
Pape-Clément, Pessac-Léognan, 1465 kr
Smith Haut-Lafitte, Pessac-Léognan, 611 kr
Larcis-Ducasse, Saint-Emilion
Troplong Mondot, Saint-Emilion
La Conseillante, Pomerol
Batailley, Pauillac
Pichon Lalande, Pauillac, 1257 kr
Pontet-Canet, Pauillac, 723 kr