Moët & Chandon likadan överallt, nästan

De stora champagnehusen bygger sina varumärken på att champagnen ska hålla en viss husstil, år ut och år in. Det är därför de vanliga champagnerna är non-vintage - man blandar årgångar för att jämna ut skillnaderna. Men funkar det i verkligheten?

La Revue du vin de France har en smart provning i senaste numret, snart i butik. Man har shoppat åtta flaskor vanlig Moët i åtta länder och jämfört. Resultatet: Vinerna var väldigt lika. Med tanke på att Moët pumpar ut 25 miljoner flaskor varje år är det inte illa.

Den största skillnaden (jämfört med referensflaskan köpt i butik i Paris) var i flaskorna köpta i Ryssland och Hongkong, som hade en högre dosage (mer sötma), vilket man misstänker ev har att göra med att de flaskorna anpassats till de marknadernas smak. 

(Övriga länders Moët i provningen: Qatar, Nya Zeeland, USA, Tyskland, Australien)

2005 Sió

Mallorquinska rödviner har ofta en väldigt speciell fatkaraktär som inte liknar något annat. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den. Men ett av få mallorquinska viner som lyckats ta sig in på bolaget, Sió från Bodegas Ribas, har karaktären big time. Köp och ni fattar.

Sió domineras av lokala druvan Mantonegro som ger ganska rustika rödviner. Sió är fyllig, fatig, varmfruktig, och påminner lite om sydfranska blandviner.

217 spänn är för mycket. Det finns mycket bättre viner från Mallorca. Men de har inte monopolet släppt in.

Betyg 3

2002 Penfolds Koonunga Hill

Blindprovning på ett glas rött. Gissade 2006 Shiraz från Australien, av bra kvalitet men kände inte igen smaken.

Visade sig vara en undangömd 2002 Shiraz/Cab Penfolds Koonunga hill. Klarar uppenbarligen lagring lika bra som det sägs, inga ålderstecken överhuvudtaget. Becksvart färg. Typisk doft med eukalyptus och solmogen frukt. Varm, fyllig, komplex, balanserad smak med runda kanter och en intensiv karaktär av blåbär, mer än i något annat vin jag provat (vad jag minns). Det har den inte som ung, lustigt. Klarar ytterligare fem år utan problem och är ju en riktigt billig investering, nya årgångar kostar under hundringen. Betyg 4. 

1998 Champagne Grongnet, Special Club

Stor mogen doft med äpplen. Fyllig, mogen smak med mogna gula äpplen, bra syra och nästan lite krämig mousse. Lång eftersmak. Riktigt, riktigt trevlig mogen champagne, degorgerad 2007. Och den finns på bolaget?! Det får vi fira. Det är ändå fredag. Betyg 4, stark fyra. 386 kr.

Restaurang Tennstopet, Stockholm

"Ska det vara en snaps?" frågar bartendern när han ställer fram förrätten, sill- och strömmingstallrik med västerbottenost.

"Eh, nej tack", svarar jag och tänker på nästa arbetsdag.

Om det är något Stockholm har som andra städer saknar, så är det klassiska krogar, riktiga husmanställen. Ni vet, med gammal inredning, servis som inte behöver visa leg på systemet och saker som isterband, kalops, fläsk med löksås och SOS på menyn. Efter att fina restaurang Weise i Göteborg först flyttade och sedan gick hädan vete fan om det finns nåt gediget kvar i Gbg överhuvudtaget? (Tecken i tiden att det ligger en Thai-krog där Weise låg förr) Tipsa gärna i så fall. 

Stockholm har mängder, dels på lyxiga sidan med Prinsen, Jakobs etc. Och på simplare sidan, med Pelikan, Kvarnen (där maten tyvärr varit helt usel senaste gångerna och jag kommer aldrig att äta där mer) och sist men inte minst Tennstopet.

Stället är urgammalt med tidningslöpsedlar av typen "Titanic har sjunkit" på väggarna, en rest från dess första hemvist i gamla Klarakvarteren på den tiden då det var huvudstadens Fleet street.

Hur som helst. Nu ligger det vid Odenplan och fylls av gamla stammisar och andra som behöver ett rejält mål mat och eventuellt en snaps.

Maten är väldigt bra. Priserna måttliga. Stolarna hårda. Miljön varm. Rekommenderas.

2006 Brown Brothers Shiraz

Trogen australisk arbetshäst på bolaget för knappa hundralappen. Fin doft med örter och eukalyptus. Förvånansvärt balanserad och lätt smak jämfört med den fylliga bomb som den var förr. Till och med ganska frisk och syrlig. Bra vin. 3,5 i betyg.

Restaurang Portofino, Stockholm

Italienska restauranger går det tretton på dussinet av. Portofino vid Zinkensdamm på söder tillhör den absoluta eliten. Publiken är blandad, lokalen trevlig, personalen rutinerad och pastan är hundraprocentig. En fettucine med kalvfilé, kronärtskocka och tryffelsås kan förmodligen inte göras bättre, ens i Italien. Dejt, kompisgäng eller familjemiddag, Portofino funkar för alla. Det är väl därför det är fullt på en vardagskväll.

Hållbarhet i öppnad flaska

David mejlar och frågar hur länge ett vin klarar sig när man öppnat en flaska och sedan sätter tillbaka korken, eller skruvar på korken igen. Ett fullgott svar skulle nog behöva en stor vetenskaplig undersökning - olika vintyper, olika nivåer i flaskorna, olika temperatur etc. Och frågan är om man får entydiga svar.

Det jag kan säga efter en mängd ovetenskapliga återkorkningar är att man får helt enkelt testa - häll upp och dofta på vinet som du haft öppnat. Känn efter om det kommit en oxiderad ton i doften. Om oxideringen är lätt - bestäm själv om den är ok att dricka enligt din egen smak. Om den är över gränsen, häll ut. 

Jag har blivit förvånad både över hur länge vissa viner klarat sig i öppnad flaska, upp till fem dagar och ibland ännu mer. Och över hur dåligt andra viner klarat sig, inte ens ett dygn. Väldigt gamla mogna viner klarar sig inte länge men även unga kraftiga rödviner kan falla isär på nolltid. Svårt att generalisera.

Det finns mängder av hjälpmedel för att hålla liv i en öppnad flaska, vakuumpumar, gaser, kylskåp. Jag brukar bara sätta i korken och räkna med att det klarar sig en eller ett par dagar.

Lita till din egen smak, där som överallt annars.

2005 Chateau Taillefer, Pomerol

Det är fredag och jag vet att jag borde göra den här bloggen lite mer publik och bedöma något gott prisvärt helgvin för er som trillar in här av misstag. Men idag är det fredag och det har varit en jädra späckad vecka och när jag såg en ny årgång av en gammal bekant på monopolet så kunde jag inte motstå frestelsen. Och nu är den precis karafferad. Och den är alldeles, alldeles underbar.

Chateau Taillefer är det första slottet du ser om du lyckas hitta till Pomerol utan att åka vilse i Libourne, och att åka vilse är normen när man är i Pomerol, även när man är nykter. Det är en jädra labyrint av vingårdar och byar. Taillefer har i alla fall ett respektabelt hus, vilket inte är det vanligaste i Pomerol. Men vingården och dess viner tillhör inte de mest ryktbara i Pomerol. Robert Parker har straffat den sträva klassiska stilen med låga poäng och priserna har varit förhållandevis låga. Jag har provat ett gäng årgångar och tycker de är trevliga, rustika. Men aldrig stora. Tills nu.

För nu är årgång 2005 i karaffen. Och doften slår upp som en sky av parfym ur både karaff och glas. Jordig, mustig, klassisk mörkabärs-pomerol-merlot-bordeaux med höstlöv, stall. Men ren, utan den där lite smutsiga jordiga stilen som är vanlig i "rustika" och italienska viner. Och smaken är ren och klar och fyllig och packad med inlindade tanniner och plommon och smaken klingar ut i en tinglande eftersmak. Alldeles lysande. Redan nu. Betyg 4,5. Kostar 357 spänn på monopolet, billigt för en 2005-a och billigt för den här kvaliteten av Pomerol.

1995 Domaine de Chevalier

Idoga bloggläsare börjar känna igen ett tema från det senaste året - Bordeaux 1995 på magnum (och emellanåt på halv-magnum, sök på 1995 uppe till vänster om du vill läsa mer).

Domaine de Chevalier är ett av de pampiga slotten i Pessac-Léognan och Graves som sträcker sig från staden Bordeaux sydliga delar och söderut, uppströms längs floden La Garonnes vänstra sida. (Ta med en bra karta, det är luriga krokar det där. Faktum är att slotten närmast stan lämpar sig bra för en cykeltur från själva Bordeaux. Men använd cykelhjälm. Trafiken är livsfarlig.)

Vinerna från domänen tillhör inte de mest berömda och därmed inte de mest dyra. Jag tycker de senaste årgångarna har visat på rejäl uppryckning både på vita och röda sidan (Pessac och Graves-slott gör normalt både rött och torrt vitt). Och med relativt lindriga priser blir det automatiskt intressant. 

1995 då. Färg och doft visar på lagom mognad och fin frukt men i glaset slår vinet till med full kraft: Rejält ungdomlig kraft, balanserade syror, fina graves-iga mineraler och lång nyanserad eftersmak. Ingen ålderdom överhuvudtaget. Sommelieren som kan domänen mycket väl var minst lika överraskad som jag - och glada var vi båda två. Toppenvin, betyg 4,5. Årgången går förstås inte att köpa i Sverige. Men i kungadömet Danmark kan du nog leta upp det.

1996 Bollinger Grande Année

Bollinger är min favoritchampagne i mellandyra klassen. Och deras Grande Année, avlossad vid riktigt bra år, brukar vara hur bra som helst. 99-an som fanns (finns?) på bolaget nyligen är fantastisk. 1996 då, bästa året i mannaminne i Champagne? Ja, för ca ett år sen när jag provade den senast var den exceptionell. 

Nu - inte lika bra. Intensiv smak av husets gula äpplen men också en lite besk-sur bismak av det som Champagne-bor kan kalla "goût de renard", rävsmak, och som drabbar champagner som lagrats förbi bästföredatum. 1996 är ett extremt lagringsvänligt år, så, tja, dåligt exemplar troligen. Betyget trillar ner från 5 till 3,5.

Danmark avstår lågkonjunkturen

Man måste bara älska danskarna. Inte nog med att de säljer vin på ett normalt sätt. De ordnar också fantastiska vinprovningar och middagar, mitt i hemskaste lågkonjunktur.

Eller vad sägs om auktionshuset Bruun Rasmussens vinprovning och middag på berömda Noma den 27 mars:

1 cru Bordeaux, 9 viner bl a 82 Haut-Brion, 94 Petrus.

Bourgogne Blanc, 10 viner bl a två Montrachet.

Bourgogne Rouge, 10 viner bl a tre DRC.

Dominus, vertikal 83-94

Rhône, åtta viner, bl a Lalala från 2000.

Bordeaux 59-90, 15 viner, bl a 59 Mouton. 

Sauternes, Barsac, åtta viner, bl a Yquem 66.

Plus då en femrätters på Noma med goda viner till.

Allt för facila 6000 danska kronor.

Restaurang Malvasia, Palma de Mallorca

Malvasia på en sunkig bakgata i Palma de Mallorca är min favoritkrog. Alla kategorier. Överallt.

Krogen är av bistrostil med en blandning av lokalt och spanskt cuisine. Och det mesta är enastående gott, även om portionerna kan vara lite väl rustika. Men detta är ingen finkrog med korslagda haricots verts.

Senast var vi ett gäng som bl a åt deras calamares i bläck (inte friterade). Det låter sig inte beskrivas men ett betyg är väl att jag var på god väg att ta samma sak som dessert men blev påmind om deras glass gjord på lokal ost. Låter sjukt. Men sjukt gott.

Åter till förrätterna: färsk halstrad anklever ihoprörd med ägg, potatis och lök. Sinnessjukt gott.

Bland varmrätterna är tonfisken en av höjdarna men ny på menyn var en enkel oxfilé gjord på oxar från tjurfäktningshärkomst, hårt stekt i max 5 sekunder. Vanvettigt bra. 

Men det är ändå inte för den goda maten man kommer till Malvasia. Det är vinet.

Krogen har tusentals och åter tusentals viner och dubblerar som vinbutik. Priset för att ta en flaska till maten är bara 20% högre än i butiken (svenska krögare, ni läser rätt, tjugo procent).

Vinlistan, eller ska vi säga katalogen, sträcker sig över några tusen spanska viner, via saker som Penfolds RWT, Johannisberg Riesling, italienare, amerikaner, you name it, till en av de mest sanslösa kollektioner av Bordeaux-viner som existerar utanför Bordeaux och Paris. Och det är inte för att de har rader av Pétrus, Lafite och Haut-Brion. Det är för att de har mängder av mellanklasslott från de allra bästa årgångarna. Till bra priser. Eller vad sägs om en magnum 1995 Domaine de Chevalier för dryga tusenlappen svenska kronor. 

Malvasia är värd en resa i sig. Från vart som helst på jordklotet.

Tyvärr vet man inte hur länge pärlan finns kvar. Den karismatiske krögaren Juan Olives i Mercadal gick bort förra sommaren, krogen sköts nu av sommelieren Patrick Paulen men ägarfamiljen är på gång att sälja. Be till Bacchus att konceptet inte ändras.

Sa jag förresten att de har en grym samling champagne, till bra priser?

Tack för kommentaren Vince, adressen är Calle Joan Bauzá 43.