2006 Ridge Geyserville

Lydde mitt egna råd och shoppade en Ridge Geyserville 2006 för helgen. 72% Zinfandel, 18% Carignan, 10% Petite Sirah. För 299 spänn är det förmodligen ett av de mest prisvärda vinerna på systemet. Jag brukar inte betygsätta prisvärdhet eftersom det är så subjektivt; om man är oligark har man andra ramar än om man är sjukpensionär. Är inte betygen på kvaliteten subjektiva? Jo, men inte lika mycket.

Producenten Ridge = hög och jämn kvalitet. Zinfandel är en knepig druva och jag tycker att det ofta är ok viner men aldriga riktigt stora, som exempelvis bra cabbar från Kalifornien eller Bordeaux. 

2006-an Geyserville har en relativt liten doft men smaken exploderar av kryddor, fat och det där som nya världen-viner kämpar med - balans. Geyserville skulle man kunna använda som vattenpass, så balanserat är det. Och då har vi inte börjat prata om eftersmaken än. Kör vinet i en karaff innan du serverar. Drick nu eller om 5 år. Betyg - 5. Top of the line.

Halva priset på F12, Restaurangen, Rouge m fl

Resumé tipsar om rea på Melkers krogar i Stockholm nästa vecka.

Läste förresten en sågning av F12 och Melker i Veckans Affärer, tror jag det var, som hyllade Mathias Dahlgren på Grand Hotel. Jag fattar ingenting. Har helt motsatt uppfattning. Dahlgren hårresande omotiverat dyrt.

F12 - fantastiskt.

Le Rouge - toppen.

Restaurangen Smaka - fantastiskt, enastående.

Kungsholmen - ej provat på länge.

Så det så!

(eller vad tycker du, kommentera gärna)

2005 Heinrich Gabarinza

Chansen är rätt liten att man skulle spika den här druv-kombinationen helt och hållet i en blindprovning: 50% Merlot, 30% Zweigelt, 20% Blaufränkisch.

Tät, stor doft med mint, kryddor, fat, korint och en bränd ton.

Fyllig, tät smak med mintiga fat, klar, ren syltig frukt av skogsbär och lång eftersmak. 

Herregud. Nu gör österrikarna världsklassviner på röda sidan också. Hur ska man hinna med att hålla reda på allt?

Betyg 4,5. Pris 30-40 euro på plats i Österrike.

Det finns faktiskt ett par Heinrich-viner i systemets beställningssortiment, dock inte Gabarinza.

BraVin.se välkomnar Australian Wine Club

För en som lärde sig att älska vin i Barossa Valley, McLaren Vale, Adelaide Hills och Yarra Valley är det kul att kunna välkomna Australian Wine Club som annonsör på bloggen från och med idag. SvD skriver om företagets kamp för att existera.

Säkra kort - klipp ut inför fredagen

Det händer att folk frågar mig vad dom ska köpa på systemet. Samtalen kommer tätare vid 17-tiden på fredagar. "Inte fan vet jag", har jag lust att säga, eftersom jag helst undviker Systemets fattiga a-sortiment och försöker hitta roligare viner på andra håll.

Men så säger man inte om man vill vara hjälpsam. Återstår att rekommendera några säkra kort, som exempelvis:

- Champagne: André Clouet. Tidigare nämnd efter nyår. Backup: Bollinger, Pierre Peters.

- Rödvin, vitt vin budget: Penfolds. Vet inte riktigt hur dom lyckas men Penfolds gör i princip ett prisvärt hyfsat vin i varje prissegment från 75 upp till 750 spänn. Både på vita och röda sidan. 

- Rödvin en aning dyrare: Rocca Giucciarda Chianti Classico. Inte så dum för dryga hundralappen.

- Rödvin ännu lite dyrare: Vad som helst från Ridge, Kalifornien. Ok, den finns sällan på ett bolag utanför storstäderna. Men ändå - mer konsekvent topproducent får man leta efter.

- Vitt vin budget. Chateau Bonnet.

- Vitt vin en smula dyrare: Valfri Pinot Gris från Alsace. Fina grejer, alla gillar.

Sådär. Nu behöver du inte ringa mig på fredagar mer.

Drick 23 bättre liter

23 liter vin per person satte vi oss förra året, åtminstone det som kom via monopolet, enligt TT och DN, liksom i svenskan och nu också i Aftonbladet.

Följ bloggen så hoppas jag att du får tips på några bra viner under året.

2005 Cantemerle, Bahans Haut-Brion

Årgången 2005 i Bordeaux börjar anta mytiska proportioner och betraktas av en del ungefär som kristna betraktar år noll.

Återstår att se om Bordeaux 2005 har lika mycket staying power som Jesus.

I helgen: middag med stickprov av ett par enklare 2005-or som finns kvar på Systembolaget, dock i minimalt antal.

- Chateau Cantemerle, en habil Haut-Médoc belägen längs vägen från stan Bordeaux upp mot Margaux, på vänster sida, med en av de vackrare entréparkerna på halvön.

- Bahans Haut-Brion, en Pessac Léognan, tillika Chateau Haut-Brions andravin (Haut-Brion har jag skrivit åtskilligt om, använd sökfältet om intresset svämmar över). Andravin innebär att man använder druvor som man inte tyckte passade in i förstavinet, vilket är standard procedure i Bordeaux, särskilt på senare i år i takt med att kraven har skärpts på hur bra förstavinerna måste vara. Eftersom ribban läggs högre och högre har även andravinerna blivit allt bättre, och med tanke på de förhållandevis lägre priserna så kan de vara väl så bra köp som något enklare förstavin. En del slott har till och med skapat tredjeviner.

Bahans Haut-Brion har en udda sammansättning just år 2005. En hel tank av Cabernet Franc som normalt är ämnat för förstavinet blandades i andravinet. Vinmakarna tyckte vid assemblaget inte att det integrerades på rätt sätt i förstavinet. I Bahans däremot, blev det enastående. När jag 2006 provade hela domänens viner (inklusive La Mission etc) var kvaliteten självklart skyhög överlag. Men Bahans var verkligen mycket bra. 

Så hur är det nu, knappt tre år senare?

Bahans 2005:

Mörk djup röd färg. Doft av mintrostade fat, torkade frukter och en hint av husets mockakaffe. Ganska fyllig smak med hög garvsyra och en graves-mineralig frukt. I takt med kvällen och nivån i karaffen öppnade sig fler och fler register och längden blev påtagligt längre. Vinet är på tok för ungt idag, såklart, men vilket vin... Vänta fem år. Betyg 4,5+

Cantemerle 2005, öppnad en dag tidigare:

Öppnare doft och mer given cabernet-doft med grafit och viss jordighet. Fyllig, ung, sträv men också rakare cabernet-smak med grafit och frukt åt svart vinbärshållet. Betyg 4,5.

Bra köp båda två - lägg dom till handlingarna några år.

Vinprovning, druvor, röda viner

I veckan höll jag en vinprovning för ett trevligt sällskap och eftersom förkunskaperna var okända och blandade körde jag en övning i att försöka lära sig och känna igen några typiska rödvinsdruvor. Druvornas och vinernas karaktärer presenteras först - med de mest typiska kännetecknen, tex:

Pinot Noir - ljus röd färg; arom av hallon; mjuk.

Syrah - mörkare färg; aromer av chark/kött och eftersom det var från Sydafrika: rökighet.

Cabernet Sauvignon - mörk, sträv, arom av svart vinbär (och eukalyptus, Australien)

Tempranillo (i form av klassisk Rioja Reserva) - Fatig vaniljig, dillchips i aromen. 

Och sedan provade gänget halvblint, dvs man visste att det var de fyra ovanstående typerna men inte vilken som var i vilket glas.

Över hälften i gänget lyckades pricka rätt vin i rätt glas, bra jobbat.

Vinerna (+ mina betyg)

Labouré Roi, Bourgogne Pinot Noir, 89 kr Frankrike - riktigt bra, betyg 4.

Bellingham Shiraz 2005, 79 kr Sydafrika, lite klenare men ok för priset, betyg 3
Marques de Riscal reserva Rioja, 129 kr Spanien, mångas favorit men tyvärr en karikatyr på Rioja, betyg 3.
Wakefield Cabernet Sauvignon, 159 kr Australien, ett powerhouse med allt på rätt ställe, riktigt bra, betyg 4.

För er som är intresserade av vinprovningar rekommenderar jag föreningen Munskänkarna som har bra provningar och kursverksamhet i hela landet (disclaimer: jag var medlem förut men inte nu längre).

2006 Zenato Valpolicella Classico

Har för mig att den här brukar vara bra. Det är den inte nu. Eller tja, den är en svag trea och för 109 riksdaler är det inte bra nog.

Alltför saftig och utan den stramhet som jag minns från tidigare flaskor. Nästan helt urvattnat avslut, som om ett slagregn drog in över skörden.

Höll en trevlig vinprovning i veckan, rapport kommer i helgen.

2006 Propstei, Grüner Veltliner Selektion

En Grüner Veltliner från Wachau, en av de bästa producenterna. Finns det nåt bättre torrt vitt än Österrike? Tål att tänkas på.

Doft av päron, vitpeppar.
Enormt stor knastertorr smak med fyllig, fet smak av vitpeppar, gul frukt, honungsmelon, mineraler, inlindad fruktsyra och bra längd.
Betyg 4, stark.

Köpt i Innsbruck. Finns inte på Systembolaget...

2001 Trimbach Pinot Gris, Réserve Personnelle

Vackert landskap. Fantastiska, billiga viner. Öppna dörrar. Och stjärnkrogar i varje by. Alsace är grymt. Åk dit.

Trimbach är bara en av alla trevliga ställen med en rad prisvärda viner.

2001-an av Pinot Gris, res. personnelle:

Doft av rökig mineralig flinta, gula frukter, medelfyllig smak med mineral, riktigt oljig frukt och lång eftersmak med lite sötma. Härligt vin. Stark fyra i betyg.

Statens bolag har några flaskor av 2002-an (dock inte till bättre pris än på vingården själv - apropå debatten några snäpp ner här på bloggen). Ej provad.

Lafite äger

Om man, som jag, är överdrivet intresserad av vin och vinmarknader kan man inte låta bli att fascineras över hur bra det går för Lafite Rotschild. Av någon anledning - Jancis Robinson försöker här reda ut varför - så köper kineserna Lafite som om det inte finns någon morgondag. Robert Parkers inflytade räcker uppenbarligen inte hela vägen till Kina, för då vore det nog Latour som skulle serveras till nudlarna.

Det mest barocka av allt är att andravinet Carruades de Lafite håller på att dra iväg i pris, då varumärket Lafite uppenbarligen slår det mesta från andra slott i Bordeaux. Statistik från Liv-ex visar till exempel att klena 2002 Carruades de Lafite går som en raket mitt i krisen - en låda har ökat från 400 euro (ex moms och andra skatter) i januari 2007 till över 1600 euro idag. Kurvan har inte ens hackat under hösten, priset är upp ungefär 100 procent bara under 2008. En avkastning som till och med Bernard Madoff skulle varit stolt över.

Konkurrenterna på Haut-Brion har sett vart det barkar hän - från och med årgång 2007 heter andravinet inte längre Bahans Haut-Brion utan Le Clarence de Haut-Brion och flaskorna kommer att byta form till att bli identiska med förstavinet. Till och med etiketterna blir väldigt lika, se bilden.

Bra och dåliga årgångar

Gårdagens utläggning om bra och dåliga årgångar, forts:

Allt snack om årgångar beror i grunden på att vädret skiftar från år till år i flera klassiska vinregioner. Övrigt är i stort sett lika. 

En vinodlare i spanska Jumilla konstaterade glatt: "I Bordeaux är det bra väder en gång på tio år. Här är det bra väder nio år av tio."

Det är därför få vinälskare bryr sig lika mycket om att komma ihåg årgångar när det gäller spanska viner som när det gäller franska, även om det naturligtvis finns bottennapp även där. I Australien, Kalifornien, Sydafrika och andra ställen med bättre väder finns det visserligen årgångar men det är överkurs att känna till dem.

En enkel tumregel som jag brukar använda när det gäller årgångar i Bordeaux: Köp de bästa slotten från sämre årgångar och enklare slott från de bästa årgångarna. De bästa slotten tenderar att ha resurser att göra bra vin även när vädret är emot dem och när året är mindre känt är de mycket billigare. Och när vädret är bra kan vem som helst göra bra vin.

Det finns naturligtvis undantag. En Mouton-Rotschild från 1997 och en La Tâche (Bourgogne) från 1994 tillhör de senaste årens största besvikelser, de borde ha gjort bättre ifrån sig även i de svåra årgångarna.

Men, vad är egentligen en bra årgång och en dålig, i flaskan? Normalt brukar bra årgångar betyda att vinet både är ovanligt bra det året PLUS att det är byggt för att lagra en längre tid. Sämre årgångar betyder antingen att vinerna generellt inte är bra från starten och/eller att de inte klarar att lagras. Ungefär.

2002 Chateau Fonroque

Ni vet allt det där snacket om bra och dåliga årgångar. Det stämmer. Om man vill köpa viner för att investera och lagra länge. Men om man vill dricka sina viner i stället för att titta på dom behöver man inte bry sig lika mycket.

2001-orna från Bordeaux till exempel är hur bra som helst och redan mogna. 2002-orna från samma region är en blandning där man inte riktigt vet vad man får förrän man korkat upp.

2002 Fonroque, en enkel Saint-Emilion Grand Cru Classé (och det är en vetenskap att reda ut beteckningarna just i St Emilion, särskilt efter senatens senaste klåfingrighet). Köpt på plats 2005. För något år sen gick förra flaskan, ingen höjdare. Nu flaska nummer 2, middagsvin 2009, en riktig höjdare:

Stor fin doft med ceder, fat, torkade frukter, sylt och vanilj. Ja jag vet, hur sjutton hamnade allt det i en 2002 från en enkel St Emilion? Medelfyllig smak med mycket bra balans men något stramt slut - frukten tar slut och avslöjar att både år och vingård inte tillhör eliten.

Men ändå - betyg 4. Skål.

Systembolaget sitter hårt inne

Att svenskarna gillar Systembolaget är ett av de stora mysterierna. Eller kanske inte, om man räknar efter hur många miljoner bolaget pumpar ut i reklam för sin egen förträfflighet.

Bra för oss intresserade kunder är det naturligtvis inte.

Berlinmuren föll snabbt, Systembolaget lär sitta i många år till... 

Per Gudmundsson, SVD, skriver om fenomenet.

Chateau Latour till salu

Åtminstone enligt Sunday Times, för i runda slängar 1,5-2 miljarder kronor. Länk.

Någon som vill vara med och skramla?

Bara utsikten från slottet är ju värt några hundra tusen, minst.

Årets smakkombinationupptäckt: Comté och tjeckisk pilsner

Tjeckisk pilsner är förstås den enda ölen som är värd att skriva om. Av en slump provade jag den franska hårdosten Comté till. Fantastisk kombination. Prova själv.

1995 Léoville-Barton, Lafite-Rotschild, Haut-Bailly

Under 2008 hade jag nöjet att dricka flera Bordeauxviner från 1995 - ett dubbelt nöje eftersom 1995 både är ett bra år och börjar bli färdiga att dricka nu. 

På Thörnströms kök i Göteborg delade vi en Léoville-Barton från Barton-familjen i St Julien. Léoville-Barton och Langoa-Barton är förmodligen några av Bordeauxvärldens mest prisvärda viner just nu eftersom de vägrat att följa med i de extrema prishöjningar som dragit fram som en farsot de senaste årgångarna med kulmen kring årgång 2005. Vinerna är dessutom riktigt bra dessa år (2004-2006) så om du vill dricka goda nya Bordeauxer - köp dem.

1995-an av Léoville-Barton är en elegant på gränsen till diskret St Julien. Frukten är ren och klar med en blandning av röda och mörka bär men den är inte riktigt på den nivån som man hade önskat. Saknar lite kött på benen. Betyg 4.

Tidigare under 2008: Ett av årets höjdpunkter på vinfronten när jag och några vänner delade en magnum Haut-Bailly 1995 på världens trevligaste restaurang: Malvasia i Palma de Mallorca. Vi blev fullkomligt förstummade över hur bra vinet var - våg efter våg av komplexitet och smaker, mineral, frukter drog förbi under kvällen och längden på smakerna tog aldrig slut. En stark femma. Vinet var så bra att jag inte kunde låta bli att mejla Haut-Baillys chef Véronique Sanders och gratulera henne (vi har träffats några gånger). Det visade sig att 95 var en av hennes favoriter också.

Om du inte har hört så mycket om Pessac Léognan-slottet Haut-Bailly är det inte så konstigt - det är inte så känt. De är en av Bordeaux mest konsekventa slott och gör alltid mycket klassiska viner - dvs mer fokus på struktur än fet frukt.

Ännu tidigare 2008: Samma ställe, nästan samma vänner, men en magnum Lafite-Rotschild 1995. Något av ett mellanting mellan Haut-Bailly och Léoville-Barton i intryck, om än inte i stil. Lafite ligger längst norrut i Pauillac och behöver ingen närmare presentation eftersom det är ett av världens mest berömda viner. 1995-an är typisk i grafit och blyerts-cabernet-stuket av nordlig Bordeaux. Väldigt bra men inte alls på samma världsklassnivå som Haut-Bailly från samma år. Svag femma.

Årets nyårschampagne: André Clouet

André Clouet har ökat till 250 spänn flaskan men är fortfarande den förmodligen mest prisvärda champagnen på monopolets hyllor. Till nyårskalaset stockade jag upp Clouet både till fördrink och 12-slaget. Lite fantasilöst kanske, men populärt hos gästerna.

André Clouet är av den fylligare, fatigare skumpastilen som jag är svag för (övriga exempel Bollinger och Roederer), i motsats till de lite skarpare citrusiga aperitifskumporna som är lite vanligare (tydliga exempel Taittinger, Ruinart och Pierre Peters). Min älskade Krug har dragit sig från att vara kung av fyllighet till att ha närmat sig motståndarlägret, samtidigt som man bytte etikettfärg bytte man också stil. Fortfarande med överlägsen komplexitet, syra och längd. Men lite synd är det.

André Clouet gör en hel rad prisvärda champagner, rosé, blanc de noirs etc. Grymma och prisvärda allihop. Betyg 4 för den vanliga bruten.