Bra och dåliga årgångar

Gårdagens utläggning om bra och dåliga årgångar, forts:

Allt snack om årgångar beror i grunden på att vädret skiftar från år till år i flera klassiska vinregioner. Övrigt är i stort sett lika. 

En vinodlare i spanska Jumilla konstaterade glatt: "I Bordeaux är det bra väder en gång på tio år. Här är det bra väder nio år av tio."

Det är därför få vinälskare bryr sig lika mycket om att komma ihåg årgångar när det gäller spanska viner som när det gäller franska, även om det naturligtvis finns bottennapp även där. I Australien, Kalifornien, Sydafrika och andra ställen med bättre väder finns det visserligen årgångar men det är överkurs att känna till dem.

En enkel tumregel som jag brukar använda när det gäller årgångar i Bordeaux: Köp de bästa slotten från sämre årgångar och enklare slott från de bästa årgångarna. De bästa slotten tenderar att ha resurser att göra bra vin även när vädret är emot dem och när året är mindre känt är de mycket billigare. Och när vädret är bra kan vem som helst göra bra vin.

Det finns naturligtvis undantag. En Mouton-Rotschild från 1997 och en La Tâche (Bourgogne) från 1994 tillhör de senaste årens största besvikelser, de borde ha gjort bättre ifrån sig även i de svåra årgångarna.

Men, vad är egentligen en bra årgång och en dålig, i flaskan? Normalt brukar bra årgångar betyda att vinet både är ovanligt bra det året PLUS att det är byggt för att lagra en längre tid. Sämre årgångar betyder antingen att vinerna generellt inte är bra från starten och/eller att de inte klarar att lagras. Ungefär.