2002 Chateau Fonroque

Ni vet allt det där snacket om bra och dåliga årgångar. Det stämmer. Om man vill köpa viner för att investera och lagra länge. Men om man vill dricka sina viner i stället för att titta på dom behöver man inte bry sig lika mycket.

2001-orna från Bordeaux till exempel är hur bra som helst och redan mogna. 2002-orna från samma region är en blandning där man inte riktigt vet vad man får förrän man korkat upp.

2002 Fonroque, en enkel Saint-Emilion Grand Cru Classé (och det är en vetenskap att reda ut beteckningarna just i St Emilion, särskilt efter senatens senaste klåfingrighet). Köpt på plats 2005. För något år sen gick förra flaskan, ingen höjdare. Nu flaska nummer 2, middagsvin 2009, en riktig höjdare:

Stor fin doft med ceder, fat, torkade frukter, sylt och vanilj. Ja jag vet, hur sjutton hamnade allt det i en 2002 från en enkel St Emilion? Medelfyllig smak med mycket bra balans men något stramt slut - frukten tar slut och avslöjar att både år och vingård inte tillhör eliten.

Men ändå - betyg 4. Skål.